Att sluta

Det har blivit dags. Efter en nedtrappning är jag nu utan mina tabletter. Dom som gjorde att jag tog mig igenom min utmattningsdepression. Hade jag fått veta det jag idag vet hade jag inte valt att börja med dom.

När jag blev sjuk så kände jag inte att det fanns något annat val. Men efter stresskolan så visste jag att det fanns andra allternativ. 

Min utmattningsdepression berodde ju inte på stressen på jobbet utan i det privata. Visst gjorde pendlingen sitt men så här i efterhand så vet jag ju varför allt blev som det blev. 

När ens barn mår dåligt och man inte sett det utan hen fått må dåligt så länge. Sen att ens barn behöver gå igenom så mycket med läkarbesök, operationer och att komma efter i skolan. 

Idag har jag lärt mig att säga nej och samtidigt må bra i det beslutet. Sen gillar jag när det händer saker. Dock vet jag ju att det inte går att hålla samma tempo som tidigare. 

Men nu tillbaka till mitt avslut. Det har nu gått 4 dagar utan en enda tablett. Första 2 gick bra men nu har bakslaget kommit. Utsättningssymptomer är inte att leka med. Illamående, yrsel, gråtattacker, och mycket annat. När man läser på så står det om alla dessa. Många har dom 1-2 veckor och i värsta fall i flera månader. Håller tummarna att det skall gå över fort. Vill ju bli av med detta i min kropp.

Vet att många inte vill parat om sin depression. Man skäms lite över att känna sig svag.
Men så känner inte jag. Alla kan må dåligt och ibland måste man ta hjälp. Det kan vara tabletter men även motion. Samtal med någon. Att be om hjälp är ingen svaghet utan en styrka.
Man är inte ensam.