Äntligen dags
4 månader sedan han spelade sin senaste match, till helgen är det äntligen dags igen.
Nu håller vi tummar och tår att foten håller och att han får fortsätta sin friska resa.
Mars månad är fylld av läkarbesök både hit och dit. I år är det dags för hjärtkontroll och denna gången måste vi åka till Varberg. Man blir genast lite orolig och fram till vi får ok stämpel så kommer det hänga över mig. Svårt att koppla bort det.
Sen är det ner till Halmstad för kontroll av örat och ny operationstid. Hoppas så att vi slipper en jobbig lång operation igen för den var verkligen jobbig för Linus. Funderar ofta på hur mycket han skall orka med. Tänk nu om det inte blir bra och han måste ha hörapparat hela tiden. Jag tror att han fuskar med den i skolan. Han vill inte visa den för sina kompisar, oavsett om de står bakom honom. Rädslan att vara annorlunda, att inte passa in i formen. Att vi idag ska vara så beroende av vad alla andra tycker om oss. Att vi måste bli accepterade på andras villkor.
Blir lika ledsen när Wilma pratar om sig själv, att hon inte gillar sitt hår, sitt ansikte mm. Hon vill se ut på ett annat sätt. Att hon inte är tillräckligt söt. Tror ibland att våra sociala medier ställer till mer än vad de gör nytta. Wilma har börjat säga ifrån att jag inte får ta kort eller lägga ut och det måste jag acceptera. Linus är likadan. Jag förstår dom och accepterar det.
Brottas själv med mitt självförtroende. Efter min sjukskrivning och de depressiva tabletterna så känner inte jag igen mig själv. Det är inte samma gamla Malin. Kilona har krupit på och orken för att ens försöka finns inte. Man skall hinna med så mycket. Prioritera allt annat före sig själv. Så länge alla andra är nöjda så mår man själv bra. Eller?
Kanske är det så allt har sin tid. Barnen börjar bli stora och det finns helt lite tid över för annat än köra dom hit eller dit, packa gympa påsen, läsa läxor och allt annat. Det gäller att släppa kontrollen.
Att ge sig tiden, för egentligen är det ju så att mår jag bra så mår även de runt omkring mig bra.
Varje år säger jag att nu, nu är det jag som ska stå i focus men tror nog inte jag kommer lyckas de närmsta åren :) Det händer alltid något som ställer det på ända.
Nu håller vi tummar och tår att foten håller och att han får fortsätta sin friska resa.
Mars månad är fylld av läkarbesök både hit och dit. I år är det dags för hjärtkontroll och denna gången måste vi åka till Varberg. Man blir genast lite orolig och fram till vi får ok stämpel så kommer det hänga över mig. Svårt att koppla bort det.
Sen är det ner till Halmstad för kontroll av örat och ny operationstid. Hoppas så att vi slipper en jobbig lång operation igen för den var verkligen jobbig för Linus. Funderar ofta på hur mycket han skall orka med. Tänk nu om det inte blir bra och han måste ha hörapparat hela tiden. Jag tror att han fuskar med den i skolan. Han vill inte visa den för sina kompisar, oavsett om de står bakom honom. Rädslan att vara annorlunda, att inte passa in i formen. Att vi idag ska vara så beroende av vad alla andra tycker om oss. Att vi måste bli accepterade på andras villkor.
Blir lika ledsen när Wilma pratar om sig själv, att hon inte gillar sitt hår, sitt ansikte mm. Hon vill se ut på ett annat sätt. Att hon inte är tillräckligt söt. Tror ibland att våra sociala medier ställer till mer än vad de gör nytta. Wilma har börjat säga ifrån att jag inte får ta kort eller lägga ut och det måste jag acceptera. Linus är likadan. Jag förstår dom och accepterar det.
Brottas själv med mitt självförtroende. Efter min sjukskrivning och de depressiva tabletterna så känner inte jag igen mig själv. Det är inte samma gamla Malin. Kilona har krupit på och orken för att ens försöka finns inte. Man skall hinna med så mycket. Prioritera allt annat före sig själv. Så länge alla andra är nöjda så mår man själv bra. Eller?
Kanske är det så allt har sin tid. Barnen börjar bli stora och det finns helt lite tid över för annat än köra dom hit eller dit, packa gympa påsen, läsa läxor och allt annat. Det gäller att släppa kontrollen.
Att ge sig tiden, för egentligen är det ju så att mår jag bra så mår även de runt omkring mig bra.
Varje år säger jag att nu, nu är det jag som ska stå i focus men tror nog inte jag kommer lyckas de närmsta åren :) Det händer alltid något som ställer det på ända.
Kommentarer
Skicka en kommentar